torsdag 20 februari 2014

En minnesbild


Plötsligt landade i digitala postlådan några bilder. En vän har varit på vinden och hittat gamla bilder som jag gjort. Inspiration, undrade hon, och det är det ju. Jag har tänkt på bilderna i några dagar nu och ännu mer idag eftersom jag pratade med en av mina elever, en ung dam, som gärna ville rita "bättre" och "mer verkligt". Hon undvek att säga "jag kan inte" eller "jag är inge bra på att..." för då vet hon, liksom alla mina andra elever, att jag går i taket.
"ALLA KAN!!!" ryter jag så taket lyfter sig. När taket landar igen och eleverna sitter förstummade i dammet ryter jag en gång till "ALLA ÄR BRAAAAAAA!" och sen lugnar jag ner mig och säger med len röst att det gäller bara att vara envis, träna och bearbeta och tro på sin förmåga.
"Bara och bara", säger ofta dom äldre, som vågar ifrågasätta mer. Men den här unga damen var just för ung för att morra åt mig, hon frågade bara mig om jag alltid hade ritat mycket. Och då sa jag som det var, att jag nog har ritat lite varje dag om jag slår ut det på dryga femtio år. I alla fall har jag nog ritat NÅGOT, typ telefonkonst under långa samtal med bästis eller pojkvän, på servetten vid tråkiga middagar, under konferenser, under lektioner och på resor...ritat på lappar eller medhavda block. Jodå. Men det har inte betytt så mycket mer än att saker har runnit ur pennan. Bättre har då perioderna varit då jag haft uppdrag, både i utbildningar och från allsköns människor som förväntar sig att jag kan. Det är då jag blir mest kreativ. Och det säger jag till eleverna också, att jag förväntar mig att ni kan fixa det.

Min elev undrade vad jag gillade mest att rita och då blev jag liksom satt på pottkanten. Jag fick förklara att jag gillar att fantisera och rita det jag tänker. Hon såg oförstående ut och det gjorde nog jag med, för jag undvek att utveckla mina tankar. Däremot berättade jag att jag hade en affischperiod, när jag och alla andra ritnördar i klassen, gjorde bilder med slogans eller symboler på. Det var 70-talsperioden. Det tog aldrig slut på neonfärgade papper i teckningssalens förråd. Håltimme efter håltimme satt vi där medan vår snälle magister förberedde lektioner (antar jag) och gjorde affischer, stora som små. Jag hade redan då insett att Creedence Clearwater Revival var suveräna och gjorde en hel del skivomslag till singlar och EP:n. Foton från mitt rum på 70talet skvallrar om dessa skivomslag som alltid hamnade på väggen. Och ibland hos nån kompis i form av miniaffischer. Som den här.

Ja, jag visade min elev bilden och förklarade att jag var bara nåt år äldre när jag höll på med det här precis hela tiden. 
"Vilket jobb!" sa hon. Jag höll med och inbillade mig att jag kom precis ihåg hur jag hittade på mönstret på bokstäverna. Och samtidigt kom jag på något annat som jag gillar med att rita, så jag tänkte dela med mig av det också, eftersom hon nu frågat.
"Man liksom hamnar i en annan värld, man blir som besatt av att göra klart, allt annat försvinner, man ser liksom bara pennan och papperet och hur det växer fram, det är en magisk känsla, det är nog det jag gillar mest, jaa, det är det..." babblade jag på och insåg snart att hon såg trött ut och kvävde någon gäspning. 
"Men den är ju fin..?" sa jag malligt och höll mobilen under hennes näsa för att hon inte skulle missa en detalj. Hon suckade lite och sen sa hon:
"Jorå. Men nu vill jag göra nåt riktigt." Och så vände hon mig ryggen för att se om det fanns någon annan som kunde inspirera henne till stordåd, inte nån mossig gammal lärare som pladdrade om affischer från medeltiden och besatthet av att rita. 

Jaa, det var det, det. Men kul är det att det finns nån som sparat mina gamla teckningar från 70-talet. Jag gillar den, jag, för den står för en mycket viktig period i livet när det inte var nån som helst hejd på fantasin.

/E



söndag 16 februari 2014

Den 16 februari 2014

Idag ska man ta vara på livet igen.

Var var vi, nu? Jo, det regnar, det är 0,7 grader på Slingervägen. Grannen promenerar raskt förbi med sina hundar och jag känner ett sting av saknad men behärskar mig och tänker att vi aldrig behöver fixa hundvakt. Det är ju nu vi ska vara rörliga och obundna, det har vi bestämt. Och jag är på väg. Hela tiden på väg. Så känns det i kroppen och själen, jag väntar på förändring och förnyelse. Vi är två om det. Men jag pratar för mig själv. Maken sköter det hela mer praktiskt, så att säga. Under tiden pågår livet:

Maken förgyller städningen en vanlig helgförmiddag
till min stora glädje.

Klockan är halvåtta och jag smyger ensam omkring som ett spöke och njuter av
morgonljuset. Konstigt att bokhyllan är överfull igen - vi rensade ju i fjol...
I korgstolen ligger MC-Nytt och påminner om att det snart är säsong. 

Dagen kommer och avslöjar regn och en påminnelse om att fönstren ska målas
i sommar. Det är mitt jobb att fixa alla fönster. Och där står det en hoj som ska säljas.

Makens humor: om man köper en modell av hustruns motorcykel så tappar hon inte
hoppet om att det blir asfalt snart. Sist jag fick en leksak i vuxen ålder var det en som
gav mig en liten plastkvadrat med flyttbara siffror i som skulle fösas i rätt följd
efter en del pillande. Jag blev överlycklig. Då också.

Som ungdomarna säger: Orka.
Dammtorkning på den gamla chiffonjén borde ske ögonaböj,
det är bara det att jag tänker kasta ut den för den är så trist och jag vill bara nytt.
Men glasfiguren jag fick av S när jag var femton och dökär,
glastrollet jag fick av mor när jag var tolv och gillade troll,
nipperasken jag fått av min farmor för tusen år sen, ett foto från mammans
70årspresent med oss alla barn och barnbarn samlade på långbryggan i Rättvik
och en ukulele...
Det är bra saker att ha. 

När det blir kväll går jag runt och tänder ljus överallt... 


Rosor köper jag till min man. Det bör man göra ibland.
Det rasar från taket, istapparna är borta. Dagen bjuder på dammsugning (utan hatt för nu är det min tur) och så måste jag väl ge mig på chiffonjén. Nån som vill köpa en chiffonjé? Och sen ska jag göra en flashig och lagom rolig bildpresentation om konsthistoria som roar fjortonåringar, och så ska jag ner i verkstan och träffa en kompis, stryka lite tvätt, sälja en bil....Tja, dagen går nog. Och det är livet som pågår, ingen mening att göra upp andra planer, som salig Lennon så riktigt sagt.

Puss på er.
/E

onsdag 5 februari 2014

KÖK!

Idag har vi stämt träff med köksmannen. Det är han som ska hjälpa oss att skapa ett kök i vårt kommande bo. Det är kusligt att tänka på att vi ska lämna detta familjens tonårshus. Men sanningen att säga - det är nog en vecka sedan jag var inne på före detta flickrummet, tre veckor sedan jag var i pojkrummet längst ner längst in och flera dar sen jag satte min fot i min lilla hemverkstad (som jag ju monterat ner till en liten väska). Vad har vi för nytta av detta stora hus? Nej, det ska bli skönt med nytt. Ett plan. Men ändå....

/E

söndag 2 februari 2014

Om man bara sitter och ritar en helg...

...så blir det liksom som om man sugs in i sin bild och sen är det fasen så svårt att kämpa sig upp.
Det är tungt, just nu. Gråvintern ligger över en som ett tak och jag har ingen riktig ork trots att dagen är nära tre timmar längre. Men jag har tagit vara på dagen idag, ändå. Ritat, ritat och ritat...planlöst, drömlikt och i nåt sorts hypnotiskt tillstånd. Ingenting är färdigt, nio skisser med en färgklutt här och var. Det är som mina fem böcker  - ett kapitel här och ett kapitel där, beroende på läslust och sinnesstämning. Hoppas jag vaknar snart och upptäcker att det är vår.

/E