måndag 18 mars 2024

Idag har jag...

 ...bakat kakor. Och ätit några. Förmodligen två för mycket. Men jag bakar "aldrig". När mjölpåsen och smörpaketet åker fram då ska vi resa eller så får vi besök. Företrädelsevis av vuxna barn. Nåt annat kaffefrämmande har man inte numera, nästan, i alla fall. 

Jag fick feeling, det beror helt och hållet på att jag vaknade klockan fem och tvingade mig kvar i bingen till halvsex. Men då det där vårliga morgonljuset smög sig in då var det stört omöjligt att inte gå ut i köket som alltid badar i morgonsol den här tiden. Om det inte är mulet. Då brukar jag gå tillbaka till sängen.

Innan jag satte på kaffet tog jag fram smörpaketet och liksom markerade för mig själv att nu skulle det bli. Ja, sen gick halva dagen och jag hade deg upp till armarna och socker på golvet. Eftersom jag lovat min son att baka någon form av energikakor om jag ska ta med nåt till barnbarnet så började jag med det. De medvetna unga föräldrarna undviker sötsaker. Eller så är sanningen den att jag råkade ha med någon form av rawfoodkakor en gång som man kunde ha som mellis och tryckte i barnbarnet en sådan då det var kristid. Alla som har barn vet att kristid kan vara stunden innan maten är helt klar men ungen är skithungrig och man behöver ha nåt som håller värsta svältskriken borta. Helst nåt nyttigt. Sallad funkar inte. Det vet jag av egen erfarenhet.  Våra fick isglass. Det har min nyttige son glömt, tror jag. Men han var impad av småkakor gjorda på frön och dadlar som kunde stoppa en kommande katatrof.

Nåja, jag började med havrekakor med tahini och honung och dadlar. Blev rätt goda men man märker att det är nyttigt. Sen hade jag ett fantastiskt recept på chokladbiscotti, ett recept jag sen insåg skulle ha platsat som gåta i en pysseltidning:  "Gissa vad som fattas - Finn fem fel".  Jag gav nästan upp när "degen" mer liknade nåt som barnen glatt visade i sandlådan för trettio år sen - lerkaka av sand, grus, jord, lite kvistar och nån harbajs. Jag GISSADE också, chansade på smör, vatten och lite mer mjöl och sen kanske lite mer smör. Och varför inte ett ägg? Ägg brukar fixa det mesta. Jadå, det blev chokladbiscotti. Tror jag. Utan harbajs, man förstår nog att det är chokladbitar?

Efter det måste jag göra nåt pålitligt ur Stora bakboken som jag sparat sen -82. Havrekakor med russin. Jag ägde inga russin, provade med choklad, när jag ändå hade den framme, och lite fikon. Borde funka. Och sen provade jag en mördeg bara för att vara lite märkvärdig och göra hjärtan med rosa socker på som lillprinsen ska få äta EFTER maten. Hur många han vill. 

Efter detta gick luften ur mig. Jag kom att tänka på mormor och mamma. Jag har växt upp med elvakaffe och en ljusblå kakburk i tre plan. Den var aldrig tom.  Vetebröd, garanterat, fyllt eller ofyllt, hastbullar som stank hjorthornssalt, möra ringar som brorsan gillade och kokostoppar som jag gillade. Mamma bakade drömtårta och Majs vårbitar. Vårbitarna var vanlig sockerkaka i långpanna med en gudomlig chokladglasyr på som man gnagde av först. Sen bakade hon Rimbobullar med florsockerfrosting och alltid finska pinnar. Man var försedd. Inga energikakor. All denna härlighet fanns ständigt till hands. Jag tror inte våra ungar hade tillgång till kakburk jämt. Någonstans blev det ett skifte. Kakburken liksom fejdade ut och ersattes av fruktstund och sura bärstänger utan socker.  Men som sagt, vi hade isglass i frysen, vi, som våra stackars ungar fick innan mamman fått fram slevar och stekspadar. 

Men nu har jag gjort ett dagsverke och kakburkarna är fyllda. Trots det är det ingen som ringer på vid elvatiden och vill ha kaffe. Vi dricker inte heller elvakaffe utan bara tar det som det kommer. Fasen, det måste man ju ändra på. 

/E

lördag 9 mars 2024

Varför?

 Varför är jag så trött, jag är ju bara trettiofem?

Varför är det inte orimligt jävla roligt att planera en hojresa?

Varför känner jag inte mer sorg än jag gör inför kommande försäljning av den röda fina motorcykeln som passar mig som hand i handske och som jag äntligen fick köra i Schwarzwald med ända ner till alpranden? 

Varför går vi hem och käkar i stället för att stanna kvar på stan och gå på restaurang när vi nu har råd med det?

Varför känns det som det är natt när klockan är halv tio och man ÄNTLIGEN får få och lägga sig?

Varför frostar jag inte av frysen nu när jag tjatat om det tre veckor? 

Varför tror jag inte att jag kan laga en älgstek utan gör en kostek samtidigt för säkerhets skull?

Varför varför varför....

Återkommer med svar. Lösningen känns nära.

/E.

söndag 18 februari 2024

Va ske je mae n'daenn te?

 Ja, de kan man fråg se.

Alltså - vad ska jag med den där till? Någon frågade då motorcykeln kom på bild. Det skulle man väl kunna fråga sig. Vi som har så många fordon. Särskilt på två hjul. Nå, nu är det ju så att jag fortfarande vill dra runt på hojen några år ytterligare, om huvudet tillåter. Då behöver fordonen anpassas. Jag har alltid tyckt att sidovagn är coolt. Men bara tänkt det. När nu artrosen härjar i ett större antal leder och därmed skapat osäkerhet i balansen så behöver jag tänka om. Gubben fann på råd:

Vafan vi bygger väl en trajk?

Ja, lät ju som en toppenidé. När är den klar? Vi insåg ju att livet är kort… och kanske var det då gubben fann på nya råd:

Va skulle du gilla motorcykel med sidovagn, då?

Ja, det var ju bara att tacka ja till livet. Roligare för doggen, klart hon också vill åka med i sidovagnen. Sen gjorde vi som vanligt: köpte en och for över halva Sverige för att hämta upp. Resan… ja, jag har ju tjatat om det förr, att när jag är på väg då mår jag nog som bäst. Mot nya platser. Eller gamla, men alltid med nya ögon. Det är väl nåt fel på en. Men så har det alltid varit. Den här gången blev det Kinnekulle (där stod den, hojen) och vi åkte raka spåret till Mariestad. Jag hade en bild av var vi skulle bo…på en camping, i en liten stuga där vi varit förr. Nära bron till Torsö. Kanske hade vi tur och slapp all snö ett tag. 

Var jag hade fått det ifrån kan man fråga sig. För det första så var det ”fel” camping, men ändå mycket fin stuga. Som vi mödosamt tog oss fram till med bil i djupsnö. Vänern såg översnöad ut. Det var drivor överallt och jag kunde besviket konstatera att Västgötaslätten såg ut som en jämtländsk lägda i vinterskrud. Är det så här att turista i februari? Inte ett endaste lilla vårfrö? Snålblåst och tio kallgrader.

Nåja. Vi hastade iväg mot Kinnekulle dagen efter, lastade på vidundret och insåg att det skulle bli lite mekande föga överraskande, men halva nöjet med den här hojen är väl gubbens skruvande. Själv ska jag bara köra. Funderar på lädermössa och goggles. Åt både mig och hunn. 

Sen for vi till Dalarna. Man måste säga att hunden är enastående snäll. Hon hänger med, mil efter mil. Snäll och glad och tålmodig. Belöningen skulle komma i Dalarna. Lösspring på inhägnad gård, sova i mysigt hus och få sitta i famn hos värden vid matbordet. 

Just nu står vidundret, en Dnepr, i tryggt förvar på släpet. Gubben läser på om motor och elstart och lite annat smått och gott samtidigt som han servar min fina röda BMW inför försäljning. Man ska ju snarast ha igen kosingen. Dessutom, som vän av ordning redan konstaterat, man kan ju inte ha hur många motorcyklar som helst…. För övrigt håller jag mig till min egen ordning: en sak in, en ut.

Återkommer med ny information om det stundande pensionärslivet. Under tiden kan du tänka ”va fan ska hon nu hitta på?” som det står på dom där broderade tavlorna om hur man vill att folk ska se på en som pensionär. Lite bilder:


På camping vid Vänern


Översnöad västgötaslätt

Lastad och klar

En liten Stårsa på promenad i snöigt Dalarna

/E




måndag 5 februari 2024

Nytt kapitel?

 Idag pratade jag med min chef om pensionen. Berättade att i september får det vara nog. Hon frågade hur det kändes.

Fattigt, borde jag ha svarat. I fall jag hade varit ärlig och mer krass, alltså. Men i stället satt jag och undrade om hennes fråga visade på ett seriöst engagemang i min livsförändring. Hon bubblade glatt på om fritid, barn och barnbarn och aktiviteter och vänner och tid och mer tid. 

Jag hängde inte riktigt med. Det låter som nåt man ansåg att pensionen innebar för hundra år sen. Idag är det nog allt för ofta annorlunda. Ont om pengar, dyrt att leva. Vad svarade jag då?

Hur det känns...tja, som vanligt när jag byter fot. Man får se vad som händer nu. Jag är inte funtad så att jag saknar en arbetsplats så att det skulle innebära nån mindre depression. Jag bara går vidare. Tänker att livet bjuder det väl på nya möjligheter. Det har varit kul och jag har trivts oerhört bra annars skulle jag väl inte ha stannat i mer än tjugo år. Det är arbetskamraterna, alltid dom, som haft största påverkan i alla mina arbeten. Bytt jobb har jag gjort många gånger och aldrig känt någon saknad mer än att vissa personer från olika arbeten har funnits kvar i mitt liv efteråt men att umgänget glesats ut av fullt naturliga skäl.

Nej, jag är nog färdig med det här. Dessutom börjar kropp och knopp att protestera. Jag har inte riktigt ork att argumentera för lärandet, vilket jag tycker att jag gör varje dag. Inte heller tycker jag det är så hippt att knappt hinna på toa, slänga i sig lunchen och springa upp och ner i stentrappor. Näpp, tackohej - leverpastej. 

Vad ska hon hitta på nu då? Tja, jag lär börja med att sälja hojen. "Nej, åh, nej",  eller "äntligen" tänker du som känner mig. Men då kan jag glädja/förskräckta dig med att jag funderar på en med sidovagn. Återkommer, för nu blev du nyfiken, va? 


Allt för djuret - min hälsocoach.


/E

måndag 8 januari 2024

2023 - minnesbilder


Januari 

Svärson, make och son (födelsedagsbarn) går med målmedvetna steg framåt mot en finmiddag på restaurang. Efter kommer vi damer. Det fanns en tid då vi noggrant planerade för den här tiden. Två pojkar fyller år en månad efter julafton. Familj och vänner har av och till efterfrågat en konsekvensanalys när det gäller planering av födslar. Alltid har någon tyckt synd om oss, som i den fattigaste månaden måste hålla ett par kalas med ett par dagars mellanrum dessutom. Men vi som liksom inte haft något val har inte sett "problemet" utan möjligheten till en hejdundrande julgransplundring för ett större gäng kompisar på en och samma dag då de var små. Det funkade alltid, hur "fattiga" vi än var. Vi fortsätter fira. I mörkaste januari, med blicken riktad mot ljuset, kommer vi att hitta på något riktigt kul för våra födelsedagsbarn.

Februari

Lilla mamma fyller 93. I sin egen värld samtalar hon med sina kära dalahästar, fnissar lite åt sig själv och blir så lycklig över fika. Vi satsar på semlor. Mamma har alltid firat familjens födelsedagar med paket och fika på säng så länge det gick. Några barnkalas var det också, men inte så stora av naturliga skäl, glest med ungar i glesbygd. Två roliga foton har hjälpt mig att komma ihåg ett par komiska partyn från min ungdom. Ett där mamma ställt upp oss i trädgården, min elvaårsdag. Då hade hon samlat de som fanns hemma av alla tjejer i byn. Inga killar. Jag skrattar och ser ut att äga hela världen och om jag inte minns fel, min bästa present var en leksakshund som jag gömde i köksskåpet då tjejerna kom. Inte för att jag var generad utan för att jag var rädd att de skulle slita ut den på något vis.  Det andra fotot är från min brors födelsedagskalas, tror faktiskt även han fyllde elva. Mamma hade samlat ihop ett gäng killar så gott det gick. Inga tjejer. Eftersom jag var hemma fick jag sitta med och fika, så klart, och jag ser ut som en koloss bland de mer spensligt byggda små killarna. Men de där två fotona visar jag inte här. Däremot får du se mamma hur hon såg ut i februari i fjol. Hon har alla sina fotoalbum i bokhyllan, länge var det de som var underlaget till våra samtalsämnen. Idag fungerar det tyvärr inte. Men de står kvar, så klart. Man vet aldrig när en bild öppnar ett litet hål att minnas genom.
 

April

Här är en som fyller tre år. Då kommer farmor och farfar som ett skott med paketen under armen. Skåne i april, så ljuvligt! Att få umgås med Prinsen och hans föräldrar har blivit tradition i april liksom resan till Bergen i mars. Jag älskar att resa genom Sverige, men när det gäller små prinsar är det på tok för långt. "Han kunde ha bott i Australien" säger en vän. Men det är klen tröst när man vill höra barnskratt och känna hur mjuk han är, se vad som hänt sen sist vi sågs, hur han växer... Ja, det är svårt då det är så stort avstånd. Men en resa till Skåne på vårkanten piggar upp. Malmö är en trevlig stad och det blir många promenader i parkerna och ett och annat restaurangbesök eftersom Prinsen "gillar det". Han beställer sin mango lassi och så underhåller han oss allihop och ser till att det inte blir allt för lång sittning med tråkiga vuxensamtal. 
Det fanns en tid då vi släpade med alla ungar på restaurang när de var små och vi var på semester. På något sätt var det höjdpunkten - att äta ute. Det blev naturligtvis inte många gånger, kanske bara en, men ändå , det var något stort. "Gå på krogen", sa dom, till mormors stora förfäran.

Maj

Maj har alltid varit min favoritmånad. Ljuset är intensivt dygnet runt, växthuset luktar underbart av jord och gräs, semestern är nära och världen är ljusgrön. Vi planerar resa med husbilen. Jag hamnar i ett kritiskt läge då min höft stoppar längre hojturer och dessutom har vi skaffat hund som vi då måste ta hänsyn till när det gäller väder. Husbil påverkar motorcykelåkning, brukar maken säga. Ja, nu är det ett faktum. Men å andra sidan - allt har sin tid. Vi funderar på olika mål att åka till. Vi ska väl fira rubinbröllop ändå? 
Maj månad består av en blandning av glada planer, goda middagar på vår fina altan som är nästan helt klar och min onda höft. Artrosen är konstaterad och träningsprogrammet i en app. Det SKA gå. 


Juni

I juni är jag rätt matt, faktiskt. De sista dagarna på jobbet - tänk dig ett gäng sommarlovstörstande tonåringar tillsammans med lika sommarlovstörstande lärare. Tillsammans ska vi försöka härda ut med diverse påhitt, mer eller mindre festliga. När skolporten stängt och jag har landat (oftast i växthuset och gärna med en liten Negroni) börjar semestern. Bilden får symbolisera lovet. Vissa dagar åker jag 10 mil raka spåret till E och sitter vid hennes köksbord och glor ut över barndomslandet. Vi löser världsgåtan om och om igen, skvallrar om byn precis som våra mammor skvallrade om byarna. Ibland talar vi om gamla hus och gårdar och kalhyggen, ibland om våra barn och liv. Vi har känt varandra i femtio år och delar det mesta. Efter det är man den gamla vanliga Eva igen och känner mer igen sig själv. Och så åker jag hem, prisar maken som fixar med husbilen så att allt fungerar och lite till. Städar in oss och packar. Mot friheten! 


Juli

Tacksam för att vi kan. Vi reser hela juli. Vi har med T till Skåne och på vägen stannar vi i Gustavsvik i Örebro. Kollar om vi känner igen oss sen en camping trettio år tillbaka. (Nej). Vi tillbringar en vecka med Prins och familj, reser lite längs kusten längst ner, lämnar T hos sin bror och så åker vi själva uppåt via västkusten och sover med utsikt över Tjörnbron. Regn och rusk, gör inget. Vi äter och dricker gott, går långa turer med doggen. Sen åker vi till Rjukan i Telemark, ser solspeglarna och historiska platser som Vemork. Vidare mot Bergen och några dagar med S. Efter det hemåt över Jotunheimen och sen Härjedalen. Vilken resa! Att ställa husbilen på en parkering på fjället och bara njuta….eller vid havet. Eller på en pinfull familjecamping. Allt lika kul. 

Augusti 

I augusti firar vi vår rubinbröllopsdag genom att åka till höga kusten med motorcyklarna och hunden (numera är vi starkt väderberoende, som sagt, eftersom det ska vara kul för hunden också). Det regnar mycket i augusti, så vi får försöka tajma aktiviteterna. Resan till Höga kusten blir fin, roliga vägar att köra på och en mysig stuga att bo i, i närheten av Kramfors. Nu har vi ett litet smultronställe att besöka vid behov och åksug. Men det allra finast i augusti är allt när ALLA våra ungar samlas en vecka och vi bara umgås utan måsten. Jo, ett måste fanns det - Prinsen ville se ett vattenfall och pappan hade lovat en tur till Ristafallet. Mission completed. För övrigt behöver jag knappast nämna den där känslan då alla fyra dyker in i huset samtidigt, så klart med respektive och barnbarn. Det är min och vår absoluta rikedom.

September

Förutom att mitt eventuellt sista jobbår  startat bjuder september på möjligheten att ta en sista höstturné med husbilen. Vi åker på fiskeresa längs Vildmarksvägen.
Jag har svårt att sätta fingret på vad som gör den här korta turen på fyra dagar så oerhört vilsam och så mycket semester. Vi som åker så mycket till skilda platser långt bort och nära. Det var något med stämningen (mest regn) och på något sätt planlöst. Jaa, det var bara vilsamt. Maken provar flugfisket, jag provar kastspöt men inga fiskar vill vara med. Att bara lyssna på vatten både från himlen och från forsarna och ta långa promenader i skogen med hunden, fnissa åt den obefintliga utsikten på Stekenjokkplatån och bara vara...vilken lyx!

Oktober

Oktober bjuder på fina höstdagar och jag är igång med skolarbetet på riktigt. Brorsan kommer en helg och det blir ett hastigt däckbyte för att sen ta en tur till barndomslandet för att ”smyga lite i buskarna” som vi säger när vi trampar omkring i skogar och på vägar och sjöstränder där vi växt upp. Det är riktigt kul. Men dagarna blir kortare och faktiskt längtar jag snö och ljus. Vem kan ana att vintern kommer för att stanna redan nästa månad?


November

Full vinter. Julklappsjakten är igång. Snöskottning, förvånade träd som inte fällt löven, växthuset jag inte riktigt hann avsluta, krattorna som stod lite här och var översnöade… Hela november är som en enda gräddtårta och vi kan bara snabbt ställa om oss till full vinter med mer än en halvmeter snö, pang tjoff!

December

Ännu en jul och min 67:e. Utan att tumma på några familjetraditioner eller bara gamla vanor  fixar vi till allt. Men vänta nu, inte riktigt. Vi jular till det redan första helgen i december som också råkar vara första advent. Ska man ändå hänga upp stjärnor kan man lika gärna ta fram resten. Utom granen. Den har alltid klätts kvällen innan julafton (gammal vana vi båda haft med oss från urhemmen), men nu tummar vi lite på det och i år, hör och häpna, köper vi även plastgran! Detta har icke förekommit tidigare. Nej, i sista minuten, eller liiiite mer planerat med barn i släptåg, både i vagn och mage, har vi inhandlat diverse levande granar. Eller tallar.
En gång var vi så sena i vårt införskaffande av gran, typ ett par dagar innan julafton, att en son lite nonchalant, men med klar darr på rösten, sa:
”Ska vi ha nån gran i år eller ska vi skita i det?"
Lite bredbent stod han på köksgolvet och kliade sig i skallen. Jag minns att jag övertygade honom om att gran eller tall skulle stå på plats inom 24 timmar. Han grymtade belåtet och försvann ner till sitt igen. Vi fixade granen. Eller tallen. 

Ja, julen har varit fylld av hemkomlingar och mat och paket. Tacksamt konstaterar jag att allt är som det ska. Ändå finns ju den där känslan av att "julen den är roligast när barnen är små" som mamma alltid sagt och innan dess mormor. Förmodligen är vi inte ensamma om den tanken. Men nu 'r vi glada för det vi har och ser framåt. Ljus och glädje åt alla!



/E

 

måndag 1 januari 2024

Julminnen.

 Juldagarna har gått. Som alltid står jag förvånad mitt i dammet som är kvar och känner mig lycklig och vemodig. Lycklig för att vi har de jular vi har och vemodig för att tiden går och de första jularna blir allt mer avlägsna. Idag tänker jag tillbaka på jularna, tacksam in i själen för att vi fått ha det så gott. 

Bland alla minnen jag har kan jag bara finna två där juldagarna varit tunga och en där vi plötsligt insåg att inte urhemmet längre var den självklara samlingsplatsen vid jul. I övrigt är det bara som en enda lång bullerbyberättelse från start till nu. 

I natt låg jag och funderade en stund, koncentrerade mig på att verkligen minnas de allra första uppfattningarna om jul. Jag har en svag aning av ett golv fyllt av paket och julpapper. En jättestor blunddocka i en kartong, vuxenben runt om, tomten med sälskinnspäls i dörren. (Jo, mamma hade en sälskinnspäls hängande i källaren. Ett urholkat lik, som min fantasifulle bror senare sagt). Vi det läget kopplade jag inte ihop tomten och morsans päls, jag bara njöt av stämningen och dockan. 

Ett annat mycket tidigt minne är då jag satt och lekte med lyckotrollen på golvet i kammaren (”kammarn”, rummet mellan köket och ”salen”. Det var ordning förr, lätt att orientera sig i hemmet då alla rum hade ett namn). Då knackade det på köksdörren, ingen väntades så det blev en viss rörelse i köket. Någon ”främmande” kom, någon undrade ”håcken ere”? Och vad hände? Jo, TVÅ tomtar tittade in. Min känsla var att ingen i familjen hade den ringaste aning om vilka dessa var eller var de kommit från. Någonstans inom mig anade jag då att tomten var något en vuxen klädde ut sig till. Därför var det med blandade känslor jag hörde de vuxna prata om vilka tomtarna kunde vara och hur de kunde dyka upp så oanmält strax innan julafton. Konstigt också att de hade presenter till mig, och förmodligen även till min bror, med hälsningar från tant Gitta och farbror Algot. Kanske var det två äkta tomtar? Min familj pratade om dem då och då under de följande juldagarna och alla var ense om att det var något mystiskt. Mormor hade något spanande i blicken när hon tittade ut genom fönstret över symaskinen, och jag väntade på ett avgörande - äkta vara eller fejk. Men icke. Jag har aldrig fått veta vilka de var. 

Två jular har präglats av sorg. Då har det varit trösterikt att ha ett gäng ungar som splittrat tankarna, när nära och kära blivit sjuka och gått vidare. Det underliga är att julen har firats ändå, trots att man velat kasta saker i väggen, när tindrandet varit ett hån och alla haft stenansikten för att inte gråta hela tiden. Vi har firat jul med tunga sjukdomsbesked och vetat att det är sista gången vi är samlade, vi har firat jul med minnet av en begravning två veckor tidigare av en allt för ung person. Ändå jul. Julklappar, barnskratt, Kalle Anka…

Men jag tänker på all glädje som övervägande jular fört med sig, hur bra vi haft och har det. (Naturligtvis tänker jag också på de många som inte har ljusa minnen. Det gör jag ofta, men det händer att jag hamnar ett tillstånd då jag bara ser att världen är ond och det finns inget hopp. Det är då jag går tillbaka till mina minnen och funderar på vad som är meningen och vad som egentligen är min uppgift. Ja, nu kan det bli lite djupt här, så det avstår jag från, just nu.)

Någon enstaka gång har jag funderat över hur det skulle vara att resa bort över jul. Funderat. Inte tittat på resor, bara försökt sätta mig in i känslan. Jag har sagt till maken att det kunde kanske bli aktuellt om ingen ”unge” firar med oss. Med fyra barn har jag svårt att föreställa mig att det skulle ske. En gång var det dock nära. Det var när de två äldsta grabbarna var i andra världsdelar över jul och den yngsta, dottern, ville åka till sin pojkväns familj och fira. Bestört insåg jag att en, endast EN, unge skulle vara hemma. Hur skulle det bli? Farmor skulle fira hos andra, mormodern var så trött att hon föreslog firandet till mitt på dagen och farfar var sjuk så det var osäkert om han orkade. Vi försökte med ett litet förvägsfirande då yngstingen ännu var hemma och lekte julafton kvällen innan. Inte så lyckat då gamlingarna inte var med på noterna. Jul firar man på jul, inte nån timme innan. Jaha, vi fick finna oss, diplomatiskt, och överlevde julen med ett ekande kök som vant sig vid nio personer minst till julmiddagarna. Det gick, det med. 

Våra urfamiljers julfirande har präglat vårt. Ingen av oss har velat tänka nytt. När vi träffades firade vi jul hos våra respektive familjer ända tills det kom ett barn. Då bestämde vi att firandet skulle varvas hos våra respektive urfamiljer. Därmed blev vår förstfödde den som bröt ordningen med livets första jul hos sin farmor och farfar. Han hade med sig en mamma som, nästan 30 år gammal, undrade om hon skulle överleva julafton. (Det gjorde hon ju. Fast jag minns att det var skönt att gå hem med niomånadersbäbisen sen). Farmor, min svärmor, höll på att slå knut på sig för att jag skulle trivas och känna mig som hemma. Jag förstod då att hon insåg traumat, liksom.

Jag har växt upp i ett hem utan mycket pengar och överdåd. Men jul har firats stort. Julkänslan kom då adventsstjärnor hängdes upp, ljusstaken kom på bordet med fyra stearinljus, (elstakar fanns inte i hemmet då jag var liten), och så det där nedräkningsljuset med siffror 1 till 24 vi ungar fick varje december. Detta eldades varje frukost ( kakao och knäckemackor) och så lekte vi med några pyttesmå plasttomtar som mamma tog fram lagom till lucia. Så smög sig julen på. Jag kan säga att när ljuset brunnit till siffran 4 hade man nästan  gett upp. Det skulle aaaaaaldrig bli jul. Men det blev det, varje år, och lika magiskt varje gång. En julkväll, efter paketöppningen, sprang jag ner i källaren och gick in i pannrummet för att lyssna på pannan, känna lukten av gamla verktyg och damm och se om allt var som vanligt i huset fast det var en magisk kväll. Det var en sällsam känsla. 

Efter otaliga jular, varannan med våra respektive urfamiljer, har inte mycket ändrats. Julklappar, skinka och sill. Tomtar överallt, röda gardiner och dukar och julgran eller jultall, …allt ska vara sig likt. Ändå har något förändrats, magin bleknar ju naturligt med ålder. Jag vet inte om vi kunnat plantera den i våra barn, den som i alla fall jag kände som liten. Men det fanns en annan typ av magi som jag nog inte tror våra barn upplevt. Precis som min mamma alltid sagt till oss, att vi aldrig skulle få uppleva den magiska julkänsla hon haft som liten. När jag tänker på det, saknar jag något alldeles förfärligt. Jag tror att det jag och min mamma har gemensamt är att julen var så märkvärdig. Idag känns allt utslätat på något vis. I butikerna skyltas julen redan i oktober och Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson har snart gjort sitt som TV-program. Naturligtvis förändras allt, trist vore det väl annars, men liiiite magi borde man kunna få uppleva. Jag såg något hända då min femtonåring en jul sa att efter julklappsutdelningen "kanske jag drar till kompisarna för vi skulle ta nån tur med skotern...". Jag minns att jag blev helt förfärad. På JULAFTON? undrade jag. Ja, sa han, och såg ut som om det var inget speciellt med den här kvällen. Då förstod jag att förändringar pågick som jag hade missat. Det blev nu inget för kompisarna fick inte ge sig iväg på någon skotertur. Andra mammor hade också höjt på ögonbrynen, fick jag veta. Men sedan dess var liksom de där glittriga barnjularna lite mindre märkvärdiga i vårt hem. Nioåringen hade just också avslöjat tomten och därmed var det över. 

Ja, vi har ju fortsatt som vanligt. Barn har kommit och gått allt eftersom de flyttat runt i världen. Vi har kunnat ha våra gamlingar runt om oss över juldagar, det är jag tacksam för. Nåja, nu väntar januari, jag har annat att fundera över. Det kommer säkert att bli jul nästa år också. Och jo, en stor förändring har skett här -  jag köpte en plastgran! Det blev jul ändå. 

Nu ska jag samla ihop en årskrönika - hoppas på tolv bilder som stöd för minnet. He'påre!

/E.

Plasttomtar som kom fram till Lucia. Kälkar och skidor är borta sen länge. 

Julstämning från mor. Broderad i skolan på fyrtiotalet? 

Tomtesamlingen på en och samma plats. 
Och hyacinten, hördu, ingen jul utan hyacint!




söndag 10 december 2023

Väntan

 Jag har ofta en känsla av väntan på något. Eller längtan. Jag vet inte vad det är, det finns där, subtilt.

Ibland har jag kopplat den till stress, att det uppstår då jag har behov av vila. Men det stämmer inte riktigt. Då jag är ledig på riktigt och inte har ett enda måste inom åtminstone tre dagar annat än att kliva ur bingen och gå ut med hunden, då kan den ändå uppstå. Jag känner inte av den då vi är på väg någonstans, kort eller lång resa. Eller beror det då på distraktion?  Eller är det så att alla människor har en obestämd känsla av väntan eller längtan?

Efter vad? Det här jag funderat på det senaste åren. Jag tror inte att jag alltid haft den här känslan, eller så har jag inte haft tid att känna den med fyra barn och arbete.  Men jag minns särskilt väl en gång i min tidiga ungdom en känsla som gjorde så djupt intryck på mig att det sitter som etsat och ploppar upp då och då i minnet när jag minst anar det. Det var en gång då jag satt vid ett fönsterbord, förväntansfull och riktigt glad med bästa vännerna, på vårt favoritdanshak nära hemmet. Vi var 70-talssnygga i korts och ljusrosa läppstift från Rimmel, snart skulle säkert "rätt folk" dyka upp, som vi kallade de mest spännande danskavaljererna. Det var högsommarkväll, den absolut vackraste tiden i Åredalen. Jag spanade växelvis mot entren, växelvis ut genom fönstret. Utsikten över fjället och älven som nästan var helt stilla i sommarkvällen lockade mig alltid att bara sitta och titta. På det spegelblanka vattnet gled en roddbåt fram. Trots avståndet kunde jag se att någon fiskade med drag eller utter. Det gick sakta. Plötsligt fick jag för mig att det var min bror som var ute på lördagskvällen för att pröva fiskelyckan. Samtidigt såg jag för mig mamma sittande på farstubron med kaffekopp och dygnsgammal, seg sockerkaka.  Som alltid om sommarkvällar som denna, liksom tankande ljuset inför en lång och förhatlig vinter. Och kanske hon skulle gå ner till stranden för att se om min bror syntes till, lite orolig över att han var ensam på sjön.

Jag överväldigades av något jag inte kunde förklara, nästan lite kusligt. Jag kände det som om där ute, i den där båten på älven, borde jag ha suttit nu. Det var en stark längtan efter den ”riktiga världen”. Men i stället hade jag tagit mig till den fejkade världen. (Ordet ”fejkade” fanns inte då, men idag är det rätt ord att använda). Jag kände en sorts sorg och längtan som var oförklarlig. Sen försvann allt snabbt och förmodligen dök ”rätt folk” upp och så dansade vi till midnatt och sen promenerade vi väl hem och innan vi skildes åt på lägdan bestämde var vi skulle dansa nästa helg. Den fejkade världen var viktig. Men åter igen. Den där känslan. 

Det har naturligtvis aldrig varit så att jag känt att jag hellre borde vara hemma en lördagkväll, mamma skulle nog blivit orolig om jag hellre fiskat med min bror än dragit på dans. Kanske ändå hör det ihop med min längtan eller väntan. Är det en känsla av fullkomlig bekymmerslöshet? Ja, då lär jag få vänta. Men nog fanns det en tid i livet då det inte var så mycket mer än att oroa sig över än om fiskelyckan skulle vara god eller om man skulle hinna fiska innan åskan drog in på allvar. Inte mycket till oro. 

Jag väntar fortfarande, som sagt. Eller längtar. Ovisst efter vad, jag har allt, lyckligt lottad som jag är. Förmodligen får jag leva med fortsatt undran. Däremot upptäckte jag något spännande då jag städade bland alla papper här om kvällen. Jag har min  gamla mammas alla dagböcker och anteckningar förvarade i min garderob. Det är för säkerhets skull. Faktum är att jag är rädd att hon ska göra något med dem i sin förvirring. Det finns inget utlämnande, endast daganteckningar om väder, vind och besök. En gång sa mamma att jag fick dem för jag skulle ändå inte finna något revolutionerande, sånt hade hon bränt för länge sen. Den här  kvällen sorterade jag lite bland dagböckerna och slog upp en sida på måfå. Anteckningarna var från sent nittiotal. Raderna handlade om vädret, omvärldselände, tacksamhet för barn och barnbarn, några besök och kaffefrämmande... Men så såg jag några avslutande rader som exakt beskriver samma känsla av väntan eller längtan som jag upplever.

"Det är som om jag väntar på något, men vad?" står det. Jag läser lite mer före och efter, men inga ledtrådar. Kan det vara så att alla eller fler människor går omkring med den här känslan? Förhoppningsvis är det något bra, något som driver oss framåt. Jag vill tro att det måste bli bättre för mänskligheten även om det ser svart ut nu. Eller kan det vara så att det är en längtan eller väntan på att återigen få känna nästan total bekymmerslöshet, det där man hade när man var barn och bara oroades över om det var rätt bete på kroken? Då världen sträckte sig till landskapsgränsen och allt utanför var Bildjournalen och Tioitopp. Alltså bara nåt man såg och hörde när man hade lust.

Ja, nu fick du allt nåt att tänka på. Nu har hon blivit gaggig. Okej. Jag kan ta det. Men jag fortsätter att fundera. Och nånstans tror jag att det är en längtan eller väntan på att åter eller äntligen känna sig bekymmersfri. Vad tror du?

Suckar E.


måndag 6 november 2023

Och sen, när vi kom hem….

 ….då packade vi motorcykelväskorna och for mot havet och Höga kusten. 

Det är nåt skumt med Höga kusten. Jag får lite obehagskänsla då jag är på väg ditåt. Nu kommer jag säkerligen att uppröra en och annan men jag kan inte rå för att jag har den känslan. Nordingrå, Mannaminne, Bönhamn, Norrfällsviken…. Ja, ja jag vet att vi varit där massor av gånger och att jag alltid beskrivit det som vackert och fina hojvägar och innan dess lagom långt att åka på semester med ungskocken. Men nu när jag blivit gammal och ljusgrå så kan jag vara lite mer obstinat. Eller det vill säga jag har blivit MYCKET obstinat på sistone. En ska ju snart lämna arbetsliv och jordeliv om allt har sin naturliga gilla gång. Jag menar, på riktigt, man är på senaredelen (skoluttryck) i livet och då kan man väl säga sanningar lite då och då. Nåväl. Obehag och Höga kusten. Obehag är ett snällt ord. Det borde stå ovilja. Jag känner ovilja när jag ska ditåt. Trots det så hamnar jag där emellanåt, jag vill ju inte vara familjens bromskloss.

Hund, husbil, artroshöft…saker som haft en viss inverkan på hojåkandet, märker jag. Nåja, allt har sin tid. Men jag är inte redo att lägga av. Höftjäveln ska jag nog lyckas tämja, husbilen är kul men inte lika kul (det är lite sport för mig att packa ner ett par veckors packning i två smååå väskor) och det är fortfarande kul att köra. Däremot är det så att den lilla hunden behöver sol och värme för att åka hoj och inte regn och snålblåst. Då är man liksom lite mer låst. 

Hur som, vi fångade några dagar utan regn. Maken sa ” nu jäklar!” och då förstod jag att jag hade nån timme på mig att välja skor och packa necessären. Ritblocket låg redan i väskan. 

Sen for vi på vinst och förlust mot kusten i öster. Med en suck så jag mot kusten i väster, men se där regande det. Jag hittade liten stuga i Kramforstrakten. Vägen dit var motorcykelvänlig så det gick an att njuta av färden även fast det var åt fel håll. Dessutom ett litet spänningsmoment då vägen till stugan, som låg på en camping förövrigt, var slemmig, spårig och brant samt slutade med en hårnålskurva. På gräs. Alla prövningar på en gång. Men det höll och vi kände oss nöjda då vi parkade hojarna vid stugväggen. Ja, just ja, vi hade ju bröllopsdag också. Typ 40 år prick. Ja, vi har aldrig varit bra på att fira just detta, varför vet jag inte. Men den här gången hade vi packat skumpan. 

Det blev ju bra. Vi brukar se till att saker blir bra. Trots hotande hällregn klarade vi oss galant. Titta här. 


I sin enklaste form - god mat åt oss, tuggben åt Stårsa och så var det semester!

Rubinbröllopsmiddag vid campingstuga utanför Kramfors!

Dags att dra hemåt. 

Hejsvejs!



/E.




fredag 13 oktober 2023

Uppdatering

 Ja, då sätter vi igång då. Bästa stunden på dagen, alltså jobbdagarna, är när middagen är äten, kaffet upphällt med skummande havremjölk på toppen och soffan är intagen. Det är nu det ska ske. Det är nu jag ska läsa böckerna, skapa nya bilder, planera fotoalbum och helst skriva något. Att jag har ett antal elevtexter att läsa skjuter jag glatt på tills kniven ligger mot strupen. Alltså, jag börjar med att skriva något.

Jag börjar i juni. Sista inlägget var den 6 juni. Mellan då och nu har vi gjort nya erfarenheter och samlat in nya intryck till våra minnesbanker. Den 6 juni hade jag just lovat att jobba ett år till. Lovat och lovat, det var vad jag meddelade chefen helt kort. Jag borde gå i pension. Men att ha lite extra stålar i fickan när det suger i restarmen är inte helt fel. Dessutom är det stimulerande att träffa arbetskamraterna och eleverna, även om världen förändrats och man känner att skolan inte är prioriterad direkt. Vad har jag att komma med som inte Google kan? Jag funderar mycket på det. Ser fram emot när AI tar över  och jag kan ägna mig åt knypplingen på hemmet. Not.

Nå, resten av juni, som var varm och skön, utom midsommar, ägnades åt att njuta av att jag är med i en bokklubb och att vi har så oerhört fina möten med så mycket fina samtal om livet, förutom de böcker vi läser. Det bästa är att det fortfarande finns folk som vill läsa en fet bok och sedan samtala om den. Det är brist på det idag, inbillar jag mig. 

Jag och Elin har kämpat på med vår barnbok och under sommaren har vi väntat på ytterligare några förlags svar. Refuserade, så klart. Vi har inte heller trott att det skulle gå så lätt. Men vips så nappade ett hybridförlag och i dagarna har vi tackat ja efter någon månads vånda huruvida vi skulle satsa eller ej. Hur kommer det sig att vi gör en bok? Det har du ju aldrig hört nåt om… Ja, för att göra en längre historia kort:

Elin, som jag inte kände så väl, råkade sitta vid samma lunchbord som jag på jobbet. Hon avslöjade en dröm, att hon ville ge ut en barnbok men hade ingen som gjorde bilder. Jag sa att jag var skitbra på att rita (man blir mindre blyg med åren) och fem minuter senare var vi ett par monsterförfattare som planerade för nästa litteraturpris. Det var drygt ett år sen. Manus och bilder har gnuggats åtskilligt. Vänta och se. 


I juli kom husbilen fram. Husbilen har på något sätt slagit ut hojåkandet. Vi var förvarnade av andra som upplevt samma fenomen. Fast det har också med doggen att göra. Ska hon med, och det ska hon ju, ska det vara sol och varmt. Och jag, jag ska svinga min artroshöft över hojen som om inget hänt…nja.

Men det kommer vi till sen. Det blev en liten tur i alla fall. Men först husbil. Planen var Skåne, Tyskland, Danmark, Norge och hem. Packade bilen full, glömde som vanligt en tredjedel, men tillät oss inte att tänka efter förrän det var för sent att vända. Ytterhogdal är en bra gräns. Därifrån kör man inte hem igen för att hämta favoritkudde, regnkappa, kartbok och diverse nödvändigheter. Lite kuriosa kring detta: våra grannar måste ha full underhållning när vi ska på resa. För vi åker, fem minuter senare är vi tillbaka, åker igen och återvänder ytterligare fem minuter senare och SEN far vi ordentligt. Saker vi glömt. ”Vi gör en Alexandersson” säger vi bara lätt och ser lagom blasé ut då vi hoppar ut och in och hämtar glömda grejer. 

Vi åkte till Skåne. Ägnade några gulddagar åt prinsen och hans föräldrar. Åt gott, lekte, tog promenader i fina, mysiga Malmö, åkte till Ystad och köpte Sveriges bästa wienerbröd (jaså?), åt middag med Finns mormor och morfar i Lund, promenerade i Lomma, såg vår svärdotters bilder på utställning i Malmö, gick på Davids qigong i Folkets park, lekte mer med Finn…och så var det dags att åka vidare. 



Skåne. Rätt och slätt.

Wienerbrödshaket nummer ett? Det är i alla fall här, i utkanten av Ystad, på Fritidsbaren.


Lille Finn och lilla Stårsa.

Dags att lämna cirkusen (vi brukar parkera här) och dra vidare.


Det är nu vi upptäcker att vi bara pratar om Norge och Norges vackra natur och allt vi längtar efter, förutom ytterligare en son att hänga med. Varför Tyskland? Varför inte åka till Norge då? Jag kan bara säga att det är så skönt att bli gammal och klok och irriterande opålitlig för alla, eftersom vi bara ändrar oss när vi är ute och åker. Så då så, då for vi längs västkusten (inte ens via Danmark) till Norge. 

Via ett regnigt västkusten (och en liten sväng på Tjörn och Orust) åkte vi in i Norge och landade i Telemark, en plats vi inte besökt. Vi stannade i världsarvet Rjukan ett par dagar för att njuta av stan och se lite historiska platser, bland annat Vemork. Och jag minns en svartvit film på en inrullad tjock-TV i ett mellanstadieklassrum. Magistern pratade om "tungt vatten" och sen skulle vi få prov. Undrar hur det gick...?

Efter Rjukan gick färden via Hardangervidda till Bergen. Det är lika vidunderligt fascinerande varje gång vi åker i Norge. På något skumt sätt känner jag mig lurad på konfekten som inte upptäckt allt detta tidigare. Norge - som alltid förknippat med Grenserasten, åksjuka och läskigt äckliga våfflor med vidrig getost som spädde på åksjukan. Norge? Vad hade dom? Trondheim, kanske, men där regnade det ju jämt och visst, vi var på dans i Flora i tonåren och det var väl kul, men Norge, nä, det låg inte ens på listan över tänkbara resmål de första 30 åren av mitt liv. Jag skyller på Grenserasten, åksjuka och getvåfflor.  

Staffan tog emot oss med öppna armar som alltid och så stannade vi i Bergen några dagar för att njuta av en av de vackraste städer jag vet och för att lika mycket njuta av son nummer ett i ordningen som pysslade om oss som kungligheter. 

Sen for vi hem.  Jaa, hunden blev åksjuk. Ingen vet varför. Möjligen kan det bero på avmaskningen. Har inte hänt förr, men som hunden är människans bästa vän ville vi inte utsätta det lilla plåstret för obehag i onödan. Och kanske längtade vi liiiite hem för att tanka Jämtlandsluft och byta packning.

Hemfärden gick över Jotunheimen. Jag behöver inte säga så mycket om det, bilder får tala. Jag har ju redan tjatat på om Norge och du vill väl inte läsa det en gång till? Tänkte väl det. 

Kolla här. Återkommer om ett par dagar med flera äventyr.


Mot Rjukan, Gaustatoppen.

Minnessten vid Vemork, Rjukan



Här skymtar man en av de speglar som satts upp högt upp på berget i Rjukan då solen inte når fram en stor del av vinterhalvåret. Speglarna fångar sol och så badar torget i solsken i alla fall under en del av vintern.
 

Över Hardangervidda mot Bergen. Lyllo oss!



På Staffans gata i Bergen. Ut på tur, som vanligt inte sur...

Inget Bergenbesök utan bild från Julehuset. Make, son och hund väntade tålmodigt utanför.


Jotunheimen. På väg hem.

Jotunheimen

                                        



På väg hem, från Jotunheimen, passerade vi många fantastiska vyer.


Närmare Sverige.



Sista semesterbilden från husbilsturen. Detta är strax innanför Sveriges gräns, nära Fjällnäs.
Härjedalen i all sin prakt. Övernattning.

Vi hörs i morgon//E



















måndag 9 oktober 2023

Oops , nu var det ett tag sen.

Rekordlångt uppehåll. Nej, jag har inte slutat skriva. Jag har en man som övertalat mig att fortsätta nu. Jag beklagade mig för honom. Han blev nästan upprörd. Och ja, det kan finnas skäl att fortsätta så om du ger mig ett par dagar så kommer jag igen med en jäkla lång rapport från Tegelbruksvägen. Livet pågår. Vi bör göra nåt roligt. 
Hörs strax! /E.

tisdag 6 juni 2023

Nationaldagen

 Det sporadiska skrivandet fortsätter. Fem skoldagar kvar med eleverna för min del, åtta med efterarbetsdagarna. Det räcker. För tio år sen var det här min favorittid. Trött var jag då med, som så många andra som arbetar i skolan. Men just nu, och det med ålderns rätt kanske, känns åtta dagar som en oöverskådlig tid. Trots detta har jag bestämt mig för att arbeta ett år till. Ekonomin känns rätt hyfsad med lite mer pengar i fickan än bara pension, kan jag säga. Sen är det väl också så att jag har svårt att tänka mig något annat jobb. 

Nåväl. Maj, min favoritmånad, har gått. Jag har tagit vara på tiden, jag har njutit av grönskan som spirar och jag har haft långkalsonger och mössa på varje hundpromenad utom en helg då vi fick nosa på det som komma ska: sommarvärmen. Tror jag i alla fall. Jag är ingen vän av värme över 20. Jag får inte panik om jag måste ta fram mössan igen. Jag vill bara att det ska vara ljust. 

Här i Östersund "blåser det jämt". Jaha, jag har inga problem med att det blåser lite. Det friskar ju upp ordentligt. Och det blåser inte jämt. Gnällandet och gnölandet om den kalla försommaren lyssnar jag inte på. Tänk hur bra det är, allt är konserverat. Häggen blommar en vecka extra, minst, och syrenen är inte ens i knopp än. Inte en midsommarblomma eller ett enda hundkex syns där jag brukar plocka. Allt har stannat upp i den svala majmånaden. Jag hinner njuta. 

Igår var jag i Åre en sväng. Åkte först till min kompis i Såå så vi kunde prata som tanterna pratade när vi var små - om utbredningen av nybyggen, vilka som flyttat in och ut och en massa ogenerat skvaller om så många som möjligt som vi kom på. Kändes fint. Allt är som det ska. Vi satt med kaffekopp och krus och glodde ut över Indalsälven och Långnäset och Mullfjället (Skutan var täckt i regnmoln eller möjligen snöstorm) och suckade över det glada 70-talet.  Som vanligt har vi stannat upp i trettioårsåldern och blir förvånade då vi reser oss med viss möda från stolarna. Hur fan är det möjligt att kroppen inte hänger med, vi är ju bara 32. Och så skrattar vi åt det och åker till kyrkogården och gräver ner några blommor i huvudet på våra kära hädangångna. (På kyrkogården i Åre "blåser det jämt" småspik så då var det både mössor och vantar.) Vi åkte därefter en runda i barndomsbyn och konstaterade att hälften är sig likt. Morfars starholkar från 1962 kunde jag dock inte se, även om träden står kvar. Har dom tagit bort dom? Var det nödvändigt?

Ja, i övrigt har jag haft fullt upp med svensklärarens största uppgifter: läsa och läsa och läsa elevtexter. Planera och utvärdera, bedöma och ge feedback. Sätta betyg. Hemma har husbilen tagit upp makens tid och jag har bakat bullar, besökt mamma, dammsugit huset, ritat, bakat matbröd, tvättat, planerat semester.... Ungefär så. Vanlig vardag utan spännande händelser. Skönt. Tacksam. Luktat på blommorna har jag, planterat och tackat någon lycklig stjärna att vi har det så gott. Några bilder från livet.

/E.

Utsikt över Indalsälven i busväder i vackraste Åredalen.

Terapiritar. Slöritar. Använder färg och papper.


Extra lång blomningstid i kylan.

Till och med körsbärsblommorna hängde med lite extra i kylan.



Det blåser jämt i Östersund....